50 mil – 5 minuter – 50 mil

Vad gör man inte för att uppfödaren ska få kritik på sin fodertik och få ihop till en hel grupp på en hundutställning enkom för rasen hovawart, en s.k. rasspecial?

Äventyret till Hovawart rasspecial

I helgen som var begav det sig så vi åkte ned till rasspecialen för hovawart som i vanlig ordning arrangeras av Södra L:O på Osby BK.

Ni som läste senaste inlägget, om ny livsstil, förstår att det vart lite problematiskt. Ingen bil att transportera hundarna i. Till slut fick vi tag på en bil, eller vi tog till back-up planen som var att åka till Hagfors i Värmland och hämta svärfars bil. Sambon fick lov att åka dit i fredags och hämta den. Fram och tillbaka på samma dag. Tyvärr innebar det att hon provocerade kroppen mer än vad den tål. Hon är ju “gammal sjukpensionär” som tvingat sig ut ur pensioneringen för att kunna jobba ca 70% istället för att vara pensionär på heltid.

Detta var alltså på hennes lediga period om ca 10 dagar, de dagar hon normalt har att låta kroppen återhämta sig inför nästa arbetspass. Efter resan till Hagfors tog det verkligen emot att åka ned då hon hade rejält ont. Men för ungarnas skull och för att få till en utställning som redan var bestämd sedan tidigare, satte hon sig med i bilen.

Dagen börjar med att Azzi väljer en BARF frukost. 1.5 kg kycklingfilé försvann helt plötsligt. Det syntes tydligt vilken den skyldige var. Här kan vi snacka om mage rund som en fotboll, eller medicinboll.

Första etappen startade ca 14:00 och gick till Ljunby och en camping strax utanför som hade lediga stugor som man fick ha med sig hundar i. Denna etapp på ca 40 mil tog nästan 7 h att åka p g a sambons kropp som behövde sträcka och röra på sig ungefär varje timme.

Dagen efter åkte vi de ca 10 milen till Osby BK i ett sträck. Förresten. Hur tror ni Azzi var i magen? Det “rann” rejält kan jag säga. Trots rastning precis innan vi åkte lycks Azzi med konststycket att “göra av sig” bak i bilen! Som tur var gjorde hon det precis när vi parkerade.

Under hela denna strapats hörde vi inte ett gnäll ifrån lilltjejjen (4 år) eller vår son som också var med. De följde glatt med och tyckte allt var hur roligt som helst. Även över att få sitta stilla i en tråkig bil under väldigt lång tid så är det första de tjatar om när nästa “hundträning” blir av. Samma problem hade vi efter valpträffen.

Hovawart utställningen

Väl på plats så börjar utställning när vi håller på att plocka ut och placera oss bredvid ringen. Försöker förtvivlat få i mig en kopp kaffe, men hela tiden är det något som måste fixas. Borsta, fixa hållare till nummerlappen, ett program etc. Ja, ni vet hur det är. Lagom när man sätter sig och tar första klunken på kaffet ropas det att man ska in i ringen. Ingen förberedelse “what so ever”. Hade tänkt mig en kaffe och sedan lite “ringträning” som vi aldrig gjort med Azzi tidigare. Hon skulle ha behövts borstas ur en gång till innan vi skulle in i ringen, men inget sådant hann vi med. Pang in i ringen. Uppställning. Och sedan de 2 obligatoriska varven. Därefter försöker jag ha Azzi stående medans hennes kullsyskon bedöms innan hennes tur. Under den tiden ser jag att Azzi gärna vill kröka rygg, p g a matsmältningsproblemen orsakade av “barf frukosten” dagen innan, men får henne att komma på andra tankar. Sedan kom våran tur, uppställning igen, försöka få till Azzi så perfekt som möjligt med så lite “handling” som möjligt. Domaren går runt och kikar, klämmer och känner, och sedan får vi springa igen. Därefter kritiken och ETT BLÅTT BAND!!!! Besvikelsen är total! Snyggare än så tycker jag nog att Azzi är. Kritiken var bra. Hoppas Jennie lägger ut kritiken på Bergenhovsvalparna.

Ringside

Inget att gräma sig över. Det är en “bedömningssport” och inte någon av mina “favoritsysselsättningar”, men ett bra sätt att roa familjen med en liten “mini semester” så att säga.

Nu händer ju det som inte får hända. Det börjar regna. Lite smått till en början för att sedan vräka ned. Familjen drog in under tak, jag satt kvar med jyckarna under ett paraply. Ja, jag hade ju tänkt ha det för mig själv men Divine lyckas att krypa under mina ben där jag sitter och får på det viset skydd. Azzi vart kvar ute i regnet och kika missnöjt på husse sin.

Efter ett tag bestämmer vi oss för att ge upp och sticka hem. Då har vi nog totalt sett varit på plats i 2.5 h, men den egentliga aktiviteten tog 5 minuter.

Resan hem

Tyckte ni resan ned tog lång tid? Nu kommer vi till hemresan som tog ännu längre tid då sambons kropp provocerats ännu mer och hon hade ännu ondare. Det blev samma intervall på pauserna, men de vart längre. Vi stack ifrån Osby ca 11:00 – 11:15 och var hemma ca 22:00. Vi gjorde ett lunch uppehåll i Ljunby för att äta på restaurang och sedan en längre paus i Gränna. Turistsäsongen är igång och allt var öppet. Vi strosade runt en stund med jyckarna, handlade de obligatoriska stängerna, och så tog vi en fika. En paus på ca 2 h, och välbehövlig även för en annan som setat och kört hela tiden.

Allt detta och helt nöjda ungar. Måste ge dem en eloge för att vara så lätta att ha med sig, även när det innebär långa resor. De vet att det blir roligt när man är framme och det är sedan skönt att komma hem. Dagen efter börjar det vanliga tjatet när vi ska åka och hälsa på “John, Jennie och valparna”.

Nä nu måste jag sluta. Vart bra mycket längre och mer skrivet än vad jag hade tänkt att det skulle bli, men när man väl sätter fart så går det av “bara farten”.

OBS! hemresan för Azzi gick också bra. Efter “morgonrastningarna” ordnade magen till sig … under resan hem.

På återseende …

Första blogginlägget

Första inlägget i byrackornas blogg/sajt.

Byrackorna då? De består av 2 st hundar av hundrasen hovawart. Bergenhovs Azalia och Divine. Tänkte bloggen skulle handla om livet med två hovawart.

Som ni ser är det ingen höjdardesign. Den kommer vad tiden lider.

« Previous Page